När man minst anar är olyckan där och snabbt går det.

Det har varit tufft här sista veckorna... Här har burits vatten, ved och jag har haft fullt sjå för att hålla värmen i huset... (läs vara eldvakt). Den ihållande kyla som fortfarande råder har gjort mig rätt trött och sliten... det blir inte många timmars sömn. Jag ville belöna mig själv efter allt slit i kylan, så på trettondagsafton lagades och åts en god middag. För att ytterligare lyxa till det, blev det glass med varm hallonsås i den fina efterrättsskålen i glas!? (vilket jag inte brukar plocka fram till vardags). Mitt i allt detta kom jag på att det var hög tid att gå ut med ljummet vatten till getterna. Sagt och gjort knallade jag först ut och kissade hundarna... som sedan bara släpptes in när detta var klart. Jag gick till getterna och fyllde på hö och hämtade vattenkannan. Den syn som mötte mig i vardagsrummet, när jag sedan kom in, var den värsta mardröm man kan tänka sig. Alba hade lyckats hitta och riva ner efterrättsskålen och i ett hav av glassplitter stod hon och tuggade... och när jag skrek sprang hon iväg med en glasskärva. Hon gömmer sig sedan under sängen och tuggar så fort hon kan... när jag närmar mig. Jag är helt säker på att detta aldrig kommer att gå vägen och ringer till Blå Stjärnans Djursjukhus (till en taxa av 20:- per min)! Det enda man kan göra är att mata med sparris och ha koll på henne dygnet runt... får jag till svar. Jag hade ingen sparris och började ringa runt... ingen hade, alla affärer var stängda och mitt sista hopp stod till en bensinmack som ständgde 00.00. Jag ringde dit 23.45 bara för att få beskedet att de inte heller hade någon sparris. I detta läget sprids paniken och jag ringer "min hökille". Han har varit en räddare i nöden flera gånger om... när jag hämtat mat till djuren med kort varsel och så även denna gång. Han hade sparris! och vi möttes på halva vägen. När vi strålade ihop lyckades han även att genom en bekant ordna en burk till... TACK!!! Det är helt ofattbart att hon har klarat sig och jag är så tacksam för de som hjälpte mig denna hemska olycksnatt förra veckan. Hoppas att faran är över och det inte har blivit någon glasbit kvar i tarmarna. Hon får äta sparris två veckor för att eliminera den risken. Att vara fodervärd och få ringa till uppfödaren och berätta att Alba tuggat i sig glas kändes rätt tufft och jag är även tacksam att jag fick stöd från kenneln. TACK!