Saknaden, tystnaden och tomheten är total

Min son stannade till middagstid och sedan åkte han hem till sig...
Det blev ett bra läge för mig att bege mig till vet. kliniken och jag passade på att åka samtidigt. Allt det praktiska med papper o dyl. var redan avklarat igår och jag lämnade honom ganska snabbt bara. Vi styrde hemåt... jag och tiken och det var så tomt i bilen... inget huvud som syntes i backspegeln...
När vi kom hem... blev det så påtagligt... där stod vi på gräsmattan jag och "Loppan". Jag kom ikapp mig själv och det blev så tomt, så tomt... jag stod där helt lamslagen... vad skulle jag nu ta mig till? Nu skulle jag börja leva ett liv utan min älskade prins... jag letade förtvivlat med blicken... Vart är han? Han kanske är bakom hörnet bara... han kommer nog snart...
Så fruktansvärt hängigt blev det... så ledsamt, så ledsamt. Då plötsligt får jag se tiken sitta på trappan i det underbart vackra höstvädret med solen lysande i ögonen. Nej, detta går inte... jag måste ut och gå... sagt och gjort... vi började att gå... och vi gick o vi gick... Vi behövde gå... stackars henne som på sitt sätt blivit gammal i förtid... Hon har också fått leva ett ofrivilligt pensionärsliv... vi har ju inte kunnat gå ut och gå eftersom den gamle inte kunnat vara själv någon längre tid. Jag njöt av promenaden och vi tittade i samförstånd på varandra... att detta var en välbehövlig sådan. Det kändes riktigt bra där en sväng... men sedan kom tomheten och slog ner som en bomb igen... när vi kom hem. Jag letade med blicken när jag gjorde mina kvällsbestyr, gav getterna kvällsmat och stängde in hönorna... den gamle som alltid varit med på kvällsrundan... saknades. Hela kvällen har varit som en enda stor tomhet... tomt, tomt
Den gamle gjorde ju inget väsen av sig men ändå är det så tyst i huset... det är nästan kusligt tyst... hela atmosfären i huset känns märklig... svårt att förklara. Han hade en mycket stor närvaro... han har lämnat ett oerhört stort tomrum efter sig...
Jag är så ledsen...

En sorgens dag i kärlekens tecken

Det blev så bra igår... en fantastisk dag, kväll och natt med så mycket kärlek...
Mitt i all det tunga som skulle gås igenom fanns de där, mina barn och barnbarn. Värmen och glädjen strömmade ut till den gamle som var väldigt nöjd med att ha alla hos sig. Det blev fotat, filmat, fika med kaffe och bulle ute vid eldstaden. Vacker musik spelades och lillkillen och mormor dansade runt på gräsmattan och det blev en fin stund med härliga minnen. Min dotter och barnbarnen gav sig av innan det blev mörkt och jag och sonen gjorde iordning för korvgrillningen. Det hann att bli mörkt men det gjorde inte den gamle gubben något... han var så nöjd med tunnbrödrulle med grillkorv i. Han fick äta så mycket han ville och det gjorde han... *L*
Veterinären anlände vid 17.45 och vi gick in och han fick lite lugnande och la sig efter en stund på köksgolvet...
18.40 somnade han lugnt in och vet. gav sig av... (hade valt att ha honom hemma under natten) Eftersom han alltid älskat att vara ute fick den sista resan för den gamle bli utomhus. I den mörka stjärnbeströdda kvällshimlen tog vi med honom ut. Där tillsammans på en filt tillbringade vi en fantastisk kväll... Meditationsmusiken ledde oss framåt i den mörka natten och med elden brinnande hann klockan bli 02.00 innan vi gick in. Vi hade då gjort iordning och lagt honom i bilen... färdig att åka och lämna på kliniken under dagen. Han skall kremeras separat och sedan grävas ner under rönnbärsträdet. Där ska han få vila... min älskade prins... sov gott!

Jag älskar dig!

Fan vad jag kommer att sakna dig gubben!

Jag vet inte hur det känns för er men ibland kan det vara skönt att få dela sorgen med någon annan som upplever samma sak. När min mamma gick bort inträffade Estoniakatastrofen alldeles strax efter och hela landet var i chock. Vi var många då... som hade sorg. Det är just nu tyvärr flera runt omkring mig som mist sina kära djur och vi har skrivit och pratat ut om hur man mår i dessa beslut som ändå till slut en dag måste tas. Sorgen blir delad och vetskapen om att det är någon annan som beskriver det du själv känner… värmer lite i det svåra. Ikväll ska min hund få somna här i sitt hem med sina nära och kära. Vi ska grilla korv vid eldstaden på em. och sedan kommer veterinären vid 17.30 tiden.
Smärtan, värken i kroppen, känslan av saknad och tomheten som man vet ska komma… att se sin älskade vän somna in… och veta att nu ska jag fortsätta utan honom. Jag är vissa dagar tillfreds med mitt beslut... för att nästa dag vara fylld till bredden av ångest … Hur ska jag klara mig? Att inte få ha honom hos mig längre? Sista året (sedan aug förra året) har vi varit tillsammans dygnet runt pga. hans senilitet, vilket naturligtvis kommer att bli väldigt påtagligt, när han inte längre är där.
Han var 5 veckor när vi sågs första gången… och vi skulle åka och välja vår valp. Alla valparna sprang runt och lekte och plötsligt kom en av valparna fram och satte sig nedanför mig… tittade mig rakt in i ögonen och skällde (snarare gläfste) och sedan den dagen vi hämtade honom som 8 veckors valp har vi varit tillsammans.
En stor hund fylld med kärlek och medkänsla för alla som kommit i hans väg… De som mött hans kärlek har inte kunnat annat än bara älska honom. Djur som människor har alltid känt sig trygga i hans närvaro. Han har haft många husdjur vid sin sida och alltid behandlat alla med kärlek och respekt… en mycket varm individ som nu ska få vandra vidare.
Visst vet man att den dagen kommer när vi får ta ett beslut att hjälpa dem att somna in men att förbereda sig på något sådant går bara inte. Vi har dock pratat mycket och han är helt på det klara att han ska vidare… tillsammans har vi också valt en plats där han ska få ligga… och det känns bra. Han har haft förmånen att få vara frisk och hjärtat slår fortfarande hårt i takt utan blåsljud, alla tänder är i behåll, hörseln däremot är borta, lite försämrad syn och sista året har han blivit senil men kanske inte så konstigt med ålderns rätt. Han har hunnit bli 15 ½ år och fått många goda hundår och ska också därför få avsluta på ett värdigt sätt innan det ”bär utför”… Han har börjat ”tappa bakkärran” när han går och han har antagligen ordentligt med smärta men livsglädjen är ju starkare och han kämpar på. Jag tycker dock att en lång kall vinter stundar, klarar han 1, 3 eller 5 mån till? Eller ramlar han ihop nästa vecka på gräsmattan och inte kan resa sig igen? Eller ska vi halka iväg akut mitt i natten till en steril klinik och ta bort honom?
Nu får vi säga adjö hemma i lugn och ro… min son kommer hit och vi ska ta lite fina kort i det vackra höstvädret och sedan ska vi grilla korv… han ska få ha en sista picknick… det bästa han vet, näst efter att bada…
Idag måste jag vara hans trygghet och klippa… precis som han alltid varit min
Kom änglar och hör min sång... i vinden jag viskar gång på gång... farväl min älskade vän

PS. Min dotter ringde på fm. och sa att hon också gärna ville komma... så två små (varav den lilla endast 3 veckor) barn packades in och transporteras tillsammans med sin mor hit... för att ta adjö...

Lillasyster baby har anlänt den 3 oktober 2009, kl.03.00

Det har blivit så att bloggmamma går på distansutbildning och med detta innebär också att viss sådan är förlagd till helger. Vi ska träffas för att intensifiera och även träffa kurskamrater. Det är ett riktigt gott gäng... *L*
Vid första helgtilfället var nedräkningen inne för att ett litet barnbarn skulle anlända och spänningen var olidlig...
Jag åkte iväg redan på fredagmorgon och när vi hördes av från tåget... hade värkarbetet dragit igång rejält... så resan in till förlossningen hade börjat förberedas...
Det var lite svårt med koncentrationen på fredagkväll och natten (blev lång) men på lördagmorgonen fick jag beskedet... att en liten flicka hade anlänt vid 03.00 på natten. Jag hade min bärbara dator med mig... så jag fick den äran att få tillsänt mig ett foto... Där var hon, lillasyster baby... en stor vacker flicka med massor av hår... *L*
Det var en mycket stolt mormor som nu kunde fortsätta kursen i lugn o ro... med vetskapen om att allt gått bra! Nu har jag två älsklingar... en som är född med regnbågen och en som kom med den vackrast lysande stjärnan på himlavalvet. Varmaste grattis och lycka till i livet lilla vän... och grattis H. J. o C till lillasyster baby.