Jag vet inte hur det känns för er men ibland kan det vara skönt att få dela sorgen med någon annan som upplever samma sak. När min mamma gick bort inträffade Estoniakatastrofen alldeles strax efter och hela landet var i chock. Vi var många då... som hade sorg. Det är just nu tyvärr flera runt omkring mig som mist sina kära djur och vi har skrivit och pratat ut om hur man mår i dessa beslut som ändå till slut en dag måste tas. Sorgen blir delad och vetskapen om att det är någon annan som beskriver det du själv känner… värmer lite i det svåra. Ikväll ska min hund få somna här i sitt hem med sina nära och kära. Vi ska grilla korv vid eldstaden på em. och sedan kommer veterinären vid 17.30 tiden.Smärtan, värken i kroppen, känslan av saknad och tomheten som man vet ska komma… att se sin älskade vän somna in… och veta att nu ska jag fortsätta utan honom. Jag är vissa dagar tillfreds med mitt beslut... för att nästa dag vara fylld till bredden av ångest … Hur ska jag klara mig? Att inte få ha honom hos mig längre? Sista året (sedan aug förra året) har vi varit tillsammans dygnet runt pga. hans senilitet, vilket naturligtvis kommer att bli väldigt påtagligt, när han inte längre är där.
Han var 5 veckor när vi sågs första gången… och vi skulle åka och välja vår valp. Alla valparna sprang runt och lekte och plötsligt kom en av valparna fram och satte sig nedanför mig… tittade mig rakt in i ögonen och skällde (snarare gläfste) och sedan den dagen vi hämtade honom som 8 veckors valp har vi varit tillsammans.
En stor hund fylld med kärlek och medkänsla för alla som kommit i hans väg… De som mött hans kärlek har inte kunnat annat än bara älska honom. Djur som människor har alltid känt sig trygga i hans närvaro. Han har haft många husdjur vid sin sida och alltid behandlat alla med kärlek och respekt… en mycket varm individ som nu ska få vandra vidare.
Visst vet man att den dagen kommer när vi får ta ett beslut att hjälpa dem att somna in men att förbereda sig på något sådant går bara inte. Vi har dock pratat mycket och han är helt på det klara att han ska vidare… tillsammans har vi också valt en plats där han ska få ligga… och det känns bra. Han har haft förmånen att få vara frisk och hjärtat slår fortfarande hårt i takt utan blåsljud, alla tänder är i behåll, hörseln däremot är borta, lite försämrad syn och sista året har han blivit senil men kanske inte så konstigt med ålderns rätt. Han har hunnit bli 15 ½ år och fått många goda hundår och ska också därför få avsluta på ett värdigt sätt innan det ”bär utför”… Han har börjat ”tappa bakkärran” när han går och han har antagligen ordentligt med smärta men livsglädjen är ju starkare och han kämpar på. Jag tycker dock att en lång kall vinter stundar, klarar han 1, 3 eller 5 mån till? Eller ramlar han ihop nästa vecka på gräsmattan och inte kan resa sig igen? Eller ska vi halka iväg akut mitt i natten till en steril klinik och ta bort honom?
Nu får vi säga adjö hemma i lugn och ro… min son kommer hit och vi ska ta lite fina kort i det vackra höstvädret och sedan ska vi grilla korv… han ska få ha en sista picknick… det bästa han vet, näst efter att bada…
Idag måste jag vara hans trygghet och klippa… precis som han alltid varit min
Kom änglar och hör min sång... i vinden jag viskar gång på gång... farväl min älskade vän
PS. Min dotter ringde på fm. och sa att hon också gärna ville komma... så två små (varav den lilla endast 3 veckor) barn packades in och transporteras tillsammans med sin mor hit... för att ta adjö...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar